En ny vardag...

Hej bloggen!

Livet rullar på snabbare än jag hinner tänka! Det händer så mycket hela tiden.

Krigarprinsen har börjat på förskolan och det har gått fantastiskt bra! Han och vi har haft en väldig TUR och fått en superbra resurs och de andra i personalen är också väldigt engagerade i vår lillprins väl och ve! De andra små vännerna på avdelningen är nyfikna och framförallt öppna mot prinsen och han har snabbt blivit en i gruppen. Så långt allt bra!

Men tyvärr har det varit en hel del tuffa händelser också. Prinsens epilepsi har förvärrats och vi har fått spendera vår tid på sjukhuset i flera omgångar. Nu har han börjat medicinera dagligen och vi hoppas innerligt att det ska hjälpa honom att bli så krampfri som möjligt. Att se sitt barn krampa är nog något av det värsta man kan vara med om!

Uppepå det har det såklart varit mycket av det "vanliga". Besök än här, en där hos sjukgymnasten, ortopeden, hjälpmedelscentralen, OTA och neurologen, CI-teamet i Uppsala... och kallelserna fortsätter trilla in. Före jul fick prinsen sin första jättefina rullstol och oj vad stor han blev! Tyvärr har den inte blivit så mycket använd nu mitt i smällkalla och snöiga vintern för i bylsig overall är inte sittkomforten helt optimal för lillebror och han blir fort missnöjd... Nu väntar vi på en korsett som ska hjälpa till med styrseln i bålen.

Just nu vill jag bara ha vår! Sedan slutet på januari har vi varit sjuka om vartannat allihop här hemma. Jag låg totalt däckad i influensa i två veckor och killarna har varit och är förkylda. Allt går bara runt runt i en enda cirkus av sjukdom, sjukhus och vab och så lite jobb sådär emellanåt... Jag känner mig ganska stressad över detta. I januari när prinsen blev förskolekille började jag jobba igen. 75% på en avdelning med barn som är 1-2 år. Det är både jättekul och jättetufft! Kul och skönt att få vara i sin yrkesidentitet igen men också tungt emellanåt på grund av vår familjesituation. Jag brottas fortfarande med SORGEN... Dessutom vill jag ju räcka till överallt och i livet med vår älskade krigarprins kommer jobbfrånvaron tyvärr med på köpet. Jag har världens bästa kollegor som förstår men ändå gnager stressen ibland när jag vet hur tajt det är med (för) stor barngrupp och ont om vikarier. Men jag kan inte påverka! Det gör mig galen ibland!

Frågetecknen inför framtiden hopar sig. Hur ska vi fixa detta? Hur ska vi ha vårt liv? Allt står still känns det som men vi VET att vi måste ta tag i tre stora, tidskrävande och känslomässigt krävande saker och det SNART.
1) Ansökan om stöd enligt LSS
2) Bilinköp och bilanpassning
3) Bostadsanpassning
Bara tanken på det får mig att vilja lägga mig ner och gråta. ORKAR inte! Hur kunde VI hamna i detta? Mardröm...

Men prinsen är helt enastående! När allt känns sådär hopplöst förtvivlat tungt fyrar han av sitt bästa leende och bubbliga fnitter, kramar om min hals med sin lilla arm och vänder upp huvudet till en härlig, blöt "gap-puss". Då flödar energin tillbaka och kärleken till denna underbara superhjälte till unge får mig att fortsätta...

Mina två större killar är såklart också livlinor i känslokaoset. Finaste Storebror mitt i fyraåringens okomplicerade, nyfikna och gränstestande värld och E min blivande make, min trygghet och lugnet själv... Tillsammans är vi starka! ♡♡♡♡